Jag har ju länge haft problem med Gymir...som alla som följt mig länge vet.
Gymir har ju haft NOLL framåtbjudning och väldigt snubblig. Jag fick en stark känsla av att något var fel i slutet av förra sommaren så vi åkte då till veterinären. Gymir blev röntgad och undersökt men veterinären sa att han var frisk. Veterinären sa att det skulle bli bra ifall han bantades (han var väldigt fet vilket jag var väl medveten om) och fick gå mycket i terräng, gå över bommar och klättra. Sagt och gjort, vi fortsatte att kämpa med detta hela vintern.

Nu sedan han gått ner i vikt blev bjudningen aaaaaningen bättre, vi tog oss ju i allafall saaaaakta framåt. Efter en stund slutade snubblandet men han började istället knacka hov (att bakhoven tar i framhoven så skorna knackar när de möts). Jag visade min instruktör en film på honom nu och hon såg direkt att detta var problemet till hans framåtbjudningsproblem. Förr hade han så nära mellan fram och bakhovar att han klev sig själv och då snubblade, nu hade han liksom lärt sig att rycka bort framhovarna i sista sekund men knackade då istället.

Vart vill jag då komma?
Jo, Gymir mår så hemskt dåligt av det här..varje gång det knackar ser jag förtvivlan och uppgivenhet i hans ögon, men snälla Gymir säger inte till, gör ingenting...han bara fortsätter snällt framåt men bromsar för att slippa obehaget. Min busiga och glada Gymir är liksom borta, han är så paralyserad av rädslan att kliva på sig själv att det gör ont i hjärtat att se honom..

Vi står i ett moment 22
Gymir kan nå dessa problem i nästa kurs, rakriktningskursen (yeeeiiijjj)...problemet är bara att för att hantera den kursen måste han klara bogkursen (enkelt, bara att fixa det!...)
Problemet med detta är att han inte klarar bogkursen för att han blir så rädd för sina bakhovar att han liksom sänker manken, och drar in halsen mellan bogbladen istället för att söka fram halsen och pannan och genom det höja manken, vilket är ett av målen i bogkursen..

Älskade snälla Gymir, jag vill att du ska vara glad..jag känner en enorm förtvivlan..
 

Senaste veckan har bestått av lastträning med Hermann, byggning av sommarhage till småttingarna och hästflytt!
Hermann går nu in utan problem, ut tycker han är lite läskigare men sakta men säkert kommer inte heller detta vara några problem.

Nu ska jag ut och träna Rölli och sedan rulla mor stallet ☺
Första dagen jag klev in i boxen hos Jaggen, borstade honom och klättrade upp på hans rygg så visste jag direkt att han var MIN häst. Han var inte till salu men två veckor senare stod han på min gård. MIN Jaggen, MIN vägledare, MIN lärare, MIN stolthet. Jag älskar honom något helt enormt!

Nu tar vår tid snart slut...det gör så ont så ont men när man köper en häst tar man också över ett ansvar. Man tar över ett ansvar att LYSSNA på sin häst. Inte på ett ytligt sätt utan djupare.
När han berättade för mig om hur våran tid var slut förra sommaren slog jag det ifrån mig. Jag har under hela året vetat men fortsatt traggla.. vi har kämpat med veterinär, djurkommunikatör, massör och homeopat.

Men någonstans måste jag inse att problemet inte sitter i vare sig smärta eller andra lätta problem. Han är helt enkelt färdig med sin uppgift och gett mig en hel ocean med kunskap.
Ynka 2,5 år, det skulle ju bli 20år...

Hästen lever inte i framtiden, räknar inte dagar, veckor eller år.. de lever NU, och just nu är Jaggen färdig med sin matte. Han verkar veta vad som kommer här näst, vad han möter när han lägger sin fysiska kropp åt sidan.

Tårarna tycks inte ta slut.. Att ta beslutet om att ta bort en till synes frisk häst smärtar helt enormt, men en av läxorna han lärt mig är att följa min intution, min magkänsla.

Jag har aldrig haft en sån här förbindelse med en häst, det gör smärtan bara ännu värre. Att se framför sig hur jag kommer hålla i honom, tillåta någon ge honom en spruta som får honom att falla ihop och sedan gräva ner honom....fy fan....

Jag vet vilka val jag har och jag vet vilket val jag måste ta.