Mr.Bootcamp, Falki är roligare läsning just nu.
Han har gått från att vilja skritta spänd, låst och med raketfart till att nu skritta med bjudning utan att bli det minsta spänd. Vi kan dessutom göra halt i skogen och stå stilla i ca 20 sekunder (något som var en omöjlighet tidigare).
I markarbetet i början kunde han knappt stanna när man bad honom, då la han all vikt fram och ökade hastigheten i tron om att han annars skulle ramla! Nu kan jag be honom gå ett steg i taget ifall jag vill och han har en helt annat trygghet i sin kropp.
På banan blir han fortfarande stressad, vi har inte tränat så mycket där än. Tänkte börja göra övningar på banan för hand så han får bygga upp positiva minnen och sedan gå vidare uppsuttet.

Jag är dock lite lur på Falkis ödem... ibland upplever jag att han liksom kryper in i sig själv när man ska borsta och fixa honom, som om det vore en ömhet? Men vi tar stegen långsamt och ser ifall det blir bättre med viktnedgång. Han har blivit lite bättre redan och kan nu efter turer nästan stoppa in huvudet i famnen på mig för att jag ska smeka och klia honom, förr var han inte alls så nöjd med klappar vid huvud och hals.

Kära fina Falki, du är mannen som håller min hästglädje uppe nu!

 
När du kämpar sig till sin egen gräns, när kroppen och själen säger stopp.
När pengar går före hälsan.
När varningslamporna blinkar och lösningen blir att tejpa över dem.
När du trots tidiga mornar och sena kvällar inte får tiden att räcka till.
När du VET att du går fel väg men ändå fortsätter.

Jag har idag äntligen tagit mig i kragen och gått ner i tid. Jag ska nu plocka bort tejpen från varningslamporna och faktiskt laga felen i maskineriet. Jag har oroat mig ekonomiskt om än jag innerst inne vetat att problemet inte sitter där. Jag har gruvat mig för att ta upp det med min arbetsledare i rädsla av att vara för krävande och till besvär (och då kan jag tillägga att det inte är min underbara arbetsledares fel). Jag är en sån där människa med hög sjuknärvaro kan man säga...jag går på jobbet JÄMT!
Jag har arbetat stenhårt på jobbet, med studierna, med hästarna och tiden som blivit över har gått till hundarna och bygget hemma... behöver jag säga att jag varit en ganska irriterad och frånvarande sambo och att min kära pojkvän varit anställd som hushållerska och allt-i-allo?
Jag har haft så mycket gråt i kroppen på sista tiden men inte kunnat få ur mig känslorna. Jag har dessutom vetat att väggen närmat sig med stormsteg, jag har ju hört och känt varningarna men ändå inte dragit i nödbromsen.

Igår kom jag hem hängig efter en dag på jobbet med en bråkig förkylning. Jag borde ha lagt mig ner, vilat och bara gjort det absolut nödvändigaste. Istället kom jag hem, lagade mat, pluggade, åkte till stallet, började renovera hagen, städade stallet och gick med hundarna. VARFÖR?!!
Jag har inte riktigt tillit till att livet går bra när jag vågar släppa taget, jag tror att jag måste slita ihjäl mig för att få allt att gå runt.

Idag släppte jag äntligen taget, att gå ner i tid på jobbet känns helt helt underbart. Jag känner mig så otroligt lättad. Nu ska jag renoveras, nu ska livsgnistan få komma tillbaka och jag ska ta tag i alla problem jag samlat på hög.
Halleluja!

 

 
Jag har dragit mig undan nu på slutet, det är ett fåtal personer jag vill umgås med överhuvudtaget. Jag håller på att undersöka ett nytt sätt att leva.
Några av detaljerna i mitt liv är bland annat:
Kliva upp vid 5:00 lediga dagar 06:30 då jag jobbar eftermiddag och 04:00 när jag jobbar förmiddag. Jag mår helt otroligt bra av att kliva upp och få ta del av en låååång ljus dag. För att hantera detta äter jag inte efter 20:00 på kvällen eller ser någon tv innan läggdags (tränar på att också undvika sociala medier) och detta för att kroppen ska få ro till att ge mig en god sömn, FUNKAR!
När jag kliver upp börjar jag dagen med att mysa med djuren, göra meditation eller yogaövningar och sedan ta mig ut och få friskluft och påminna mig om allt jag har att vara tacksam över.
Det gör all skillnad i världen att börja dagen på ett positivt sätt!

Jag försöker dessutom äta mer vegetarisk kost, jag mår riktigt bra på det måste jag erkänna och anser att mina piggaste dagar är när jag äter mest grönsaker. Äter självklart annat också men vill bryta lite mönster.

Men eftersom jag fortfarande hittar rutinerna och tränar tanken är det skönt att vara ifred.

Gårdagens morgonprommis på 7km med glädjespridarna.