Mr.Bootcamp, Falki är roligare läsning just nu.
Han har gått från att vilja skritta spänd, låst och med raketfart till att nu skritta med bjudning utan att bli det minsta spänd. Vi kan dessutom göra halt i skogen och stå stilla i ca 20 sekunder (något som var en omöjlighet tidigare).
I markarbetet i början kunde han knappt stanna när man bad honom, då la han all vikt fram och ökade hastigheten i tron om att han annars skulle ramla! Nu kan jag be honom gå ett steg i taget ifall jag vill och han har en helt annat trygghet i sin kropp.
På banan blir han fortfarande stressad, vi har inte tränat så mycket där än. Tänkte börja göra övningar på banan för hand så han får bygga upp positiva minnen och sedan gå vidare uppsuttet.

Jag är dock lite lur på Falkis ödem... ibland upplever jag att han liksom kryper in i sig själv när man ska borsta och fixa honom, som om det vore en ömhet? Men vi tar stegen långsamt och ser ifall det blir bättre med viktnedgång. Han har blivit lite bättre redan och kan nu efter turer nästan stoppa in huvudet i famnen på mig för att jag ska smeka och klia honom, förr var han inte alls så nöjd med klappar vid huvud och hals.

Kära fina Falki, du är mannen som håller min hästglädje uppe nu!

 
Jag har ju länge haft problem med Gymir...som alla som följt mig länge vet.
Gymir har ju haft NOLL framåtbjudning och väldigt snubblig. Jag fick en stark känsla av att något var fel i slutet av förra sommaren så vi åkte då till veterinären. Gymir blev röntgad och undersökt men veterinären sa att han var frisk. Veterinären sa att det skulle bli bra ifall han bantades (han var väldigt fet vilket jag var väl medveten om) och fick gå mycket i terräng, gå över bommar och klättra. Sagt och gjort, vi fortsatte att kämpa med detta hela vintern.

Nu sedan han gått ner i vikt blev bjudningen aaaaaningen bättre, vi tog oss ju i allafall saaaaakta framåt. Efter en stund slutade snubblandet men han började istället knacka hov (att bakhoven tar i framhoven så skorna knackar när de möts). Jag visade min instruktör en film på honom nu och hon såg direkt att detta var problemet till hans framåtbjudningsproblem. Förr hade han så nära mellan fram och bakhovar att han klev sig själv och då snubblade, nu hade han liksom lärt sig att rycka bort framhovarna i sista sekund men knackade då istället.

Vart vill jag då komma?
Jo, Gymir mår så hemskt dåligt av det här..varje gång det knackar ser jag förtvivlan och uppgivenhet i hans ögon, men snälla Gymir säger inte till, gör ingenting...han bara fortsätter snällt framåt men bromsar för att slippa obehaget. Min busiga och glada Gymir är liksom borta, han är så paralyserad av rädslan att kliva på sig själv att det gör ont i hjärtat att se honom..

Vi står i ett moment 22
Gymir kan nå dessa problem i nästa kurs, rakriktningskursen (yeeeiiijjj)...problemet är bara att för att hantera den kursen måste han klara bogkursen (enkelt, bara att fixa det!...)
Problemet med detta är att han inte klarar bogkursen för att han blir så rädd för sina bakhovar att han liksom sänker manken, och drar in halsen mellan bogbladen istället för att söka fram halsen och pannan och genom det höja manken, vilket är ett av målen i bogkursen..

Älskade snälla Gymir, jag vill att du ska vara glad..jag känner en enorm förtvivlan..
 
När du kämpar sig till sin egen gräns, när kroppen och själen säger stopp.
När pengar går före hälsan.
När varningslamporna blinkar och lösningen blir att tejpa över dem.
När du trots tidiga mornar och sena kvällar inte får tiden att räcka till.
När du VET att du går fel väg men ändå fortsätter.

Jag har idag äntligen tagit mig i kragen och gått ner i tid. Jag ska nu plocka bort tejpen från varningslamporna och faktiskt laga felen i maskineriet. Jag har oroat mig ekonomiskt om än jag innerst inne vetat att problemet inte sitter där. Jag har gruvat mig för att ta upp det med min arbetsledare i rädsla av att vara för krävande och till besvär (och då kan jag tillägga att det inte är min underbara arbetsledares fel). Jag är en sån där människa med hög sjuknärvaro kan man säga...jag går på jobbet JÄMT!
Jag har arbetat stenhårt på jobbet, med studierna, med hästarna och tiden som blivit över har gått till hundarna och bygget hemma... behöver jag säga att jag varit en ganska irriterad och frånvarande sambo och att min kära pojkvän varit anställd som hushållerska och allt-i-allo?
Jag har haft så mycket gråt i kroppen på sista tiden men inte kunnat få ur mig känslorna. Jag har dessutom vetat att väggen närmat sig med stormsteg, jag har ju hört och känt varningarna men ändå inte dragit i nödbromsen.

Igår kom jag hem hängig efter en dag på jobbet med en bråkig förkylning. Jag borde ha lagt mig ner, vilat och bara gjort det absolut nödvändigaste. Istället kom jag hem, lagade mat, pluggade, åkte till stallet, började renovera hagen, städade stallet och gick med hundarna. VARFÖR?!!
Jag har inte riktigt tillit till att livet går bra när jag vågar släppa taget, jag tror att jag måste slita ihjäl mig för att få allt att gå runt.

Idag släppte jag äntligen taget, att gå ner i tid på jobbet känns helt helt underbart. Jag känner mig så otroligt lättad. Nu ska jag renoveras, nu ska livsgnistan få komma tillbaka och jag ska ta tag i alla problem jag samlat på hög.
Halleluja!