Ibland ger hästlivet verkligen huvudbry..
Jag har haft en kär vän på besök ikväll, vi har en tendens att hamna i djupa samtal och kan banne mig aldrig sluta prata någon av oss!
Vi kom bland annat in på hästarna.

Jag fick en jättestark känsla förra sommaren, en känsla av att Jaggen ansåg sig färdig med mig, eller rättare sagt att vi var färdiga med varandra. Jag har om och om igen tänkt -är det min egen egoistiska tanke eller var den faktiskt gemensam?
Vi har ju våra hästar av egoistiska skäl, vi har dem för egna nöjen och det är ju faktiskt logiskt.

Jag är en allroundtjej som gillar att göra det mesta men framförallt vill jag rida ut långt och länge, jag vill liksom ut och upptäcka världen med min kära vän hästen. Jag vill dessutom ta ett litet skutt då och då, träna på ridplanen då och då, åka iväg på träningar/ridläger/arrangerade turridningar och framförallt....galoppera överallt och när som helst.

Sedan jag fick den där känslan med Jaggen känns det som att all träning börjat gå utför av någon anledning. Han vill endast ridas på sina trygga invanda stigar, det är en konstant diskussion på en ny väg (eller vägar där vi sällan befinner oss), han har aldrig gillat ridplanen hur vi än försökt att göra den rolig och intressant (han kan göra precis samma övningar på exempelvis grusplaner i skogen helt utan protest). Han är kollad för typ allt och då även med djurkommunikatör..
Han är dessutom hästen som egentligen inte alls passar in i flocken, alla våra hästar är lättfödda...jaggen är inte bara svårfödd, han är typ"omöjligtfödd" (Ja han är kollad för mask och kollad genom manprov för andra invärtes obalanser). Så han skulle alltså egentligen behöva stå ensam i en hage och äta näringsrikt hö hela dagarna.
Jag har så många gånger tänkt tanken, kanske man skulle tagit bort honom?

Men när är det okej att ta bort en häst? Det känns så snett att ta bort en frisk häst.. Men är det inte lika illa att behålla en häst som inte får vara lycklig?
Jag älskar verkligen denna häst, helt vansinnigt mycket och jag nästan gråter av att skriva ett sånt här inlägg, en reality check.
Jag får samma reality check när jag nu suttit och pratat med min vän hela kvällen. Det är så tydligt att jag inte längre gör Jaggen lycklig och att han egentligen inte längre är en del av livspusslet. Men vem kan ta bort sin vän? och han är ju inte bara min vän, han är pojkvännens vän och svärmors vän.
Jag har dessutom lovat att aldrig sälja honom, att han får lämna jordelivet den dagen jag inte ska ha honom kvar och det är också ett beslut jag är helt enig med.

Det som skrämmer mig ännu mer är rädslan av vad folk ska tycka..jättedumt egentligen! Hur ska jag förklara för en människa "Vi var liksom färdiga med varandra?", speciellt när jag inte är säker på det själv.. hästen jag skulle ha kvar tills han somnade in i hagen.

Nej usch dessa jobbiga tankar som kommit och gått i många många månaders tid.

Sen har vi då min andra huvudvärk...Gymir såklart..
Gymir är mitt glädjepiller! Han är så otroligt rolig....när vi har sällskap..och ibland inte ens det.
Gymir har alltid beskrivits som "inte den vassaste kniven i lådan", han har inte någon som helst medfödd framåtbjudning men jag har tänkt på att det beror på att han varit ung. I år blir Gymir 6 år, han går fortfarande knappt framåt när vi är ensamma, nästan inte ens när vi promenerar. Gymir är kollad i kroppen av både veterinär och massör och det verkar inte vara något som helst fel på honom. Gymir har dessutom börjat utveckla exem sedan förrförra sommaren.
De få gånger han är pigg och framåt när vi är ute och rider är han min dröm!! Han är så hemskt rolig! Detta sker dock ungefär en gång i månaden och sedan försöker jag leva på detta resten av månaden.
Jag väntar fortfarande ut honom men hur länge ska man vänta? och kommer han någonsin utveckla bjudning?
Som det är nu kan jag endast träna när vi har ridsällskap, tror ni det är frustrerande? Jag tänker och vill inte bråka med honom, det vinner ingen på!

Vi har bland annat testat att promenera bort för att sedan rida hem....det funkar inte alls. Jag har testat hoppa av varje gång han glatt tagit några steg framåt....funkar inte det heller. Jag har testat promenera, tömköra, cykla, ta med hunden, ta med marcus men inget verkar funka mer än en (max två) gånger..
Det här har jag aldrig stött på med någon unghäst tidigare...otroligt frustrerande.
Kan ju visserligen finnas en anledning till att jag var hans femte ägare och han var då endast 3,5år.

Menmen...nog med huvudbry för inatt, nu ska jag nog gråta och sova bort saken och förneka allt imorgon igen!

 


1 kommentarer

Johanna

12 Apr 2015 14:40

Mycket att tänka på....jag kan inte råda dig angående Jaggen.

När det gäller Gymir däremot, en del häst saknar totalt framåtbjudning utan att det är något fel på dom, vet av en sådan häst, ägaren och han har kamperat ihop i 15 år och hon har accepterat honom för den han är....och köpt ytterligare en häst för att komplettera ;)

Kommentera

Publiceras ej