Utsikt

Inglasade altanen

Grillplats 

Kök/Vardagsrum
 
Vi har hunnit städa ur lägenheten, målat innertaket, bytt golv i sovrummet, dra in lite tråd i hagen, flyttat in och hunnit jobba, jag har varit med jobbet i sthlm tre fantastiska dagar och Åsele två dagar. Marcus har tagit ner lite träd, hämtat en till frys, sålt en bil, kört bort en massa skräp o.s.v.

Det har minst sagt varit mycket!
Hästarna har fått vila hela den här veckan, ganska välförtjänt efter en intensiv period. Jaggen verkar ha en liten dipp nu och jag vet inte riktigt varför så vilan kom nog faktiskt helt perfekt i tiden nu när det är mycket med allt annat.

Lite bilder på huset och projekten!

Kära lilla huset!

Målningen av innertaket..har dock ingen förebild!



Hundarna fick visste sin gräns när matte och husse målade innertaket!


Sovrummet före golvbytet
 
Mattan borta!
 
Golvet efter

Två av boxarna i stallet.

Flera bilder kommer upp en annan dag! :)
 

Alla går vi olika vägar genom livet, något vi alla förmodligen kan hålla med om är att alla våra vägar är olika och att detta är något positivt i de flesta fall.
Men något jag tänkt mycket på under de senaste månaderna är att detta inte bara gäller mitt liv utan också hästens.
Jag har under de senaste åren förändrat min ridning och hästhållning, MASSOR!
Jag har fått så otroligt mycket aha-upplevelser, fått min syn på hästarna bekräftad och förstärkt.
Något jag verkligen fått förstärkt är tilliten till hästen, jag har blivit bättre på att lyssna och ta till mig informationen hästen förmedlar.
Hästen måste få chansen att bli unik, att jobbas på sitt vis och ta sin egen väg.
Tillsammans genomgår man inte bara en fysisk resa, man genomgår främst enligt mig en psykisk och andlig resa om man bara vågar släppa kontrollen, lyssna och följa känslan.
Vi kanske inte måste vara det starkaste ekipaget eller klara de högsta skolorna, det är helt okej att finna något helt annat på vägen.

Om och om igen kommer jag tillbaka till Jaggen i det här ämnet. Jaggen är verkligen en lärare i livet om man tar till sig det han berättar. Allt med honom tar lång tid, förmodligen för att vi ska hinna fundera, begrunda och utvärdera våra steg. Jaggen tränar mer än gärna fysiskt men det känns att det inte är den uppgiften han tycker är viktigast. Enligt honom är det inte den fysiskt träningen som är den viktigaste, det är den psykiska och mediala. Han låter mig tro att det är jag som tränar honom men egentligen är det han som tränar mig.
 
Han tränar mig att nå djupare, att hitta min väg och han gör det genom att gå sin alldeles egna kurviga väg.