Wilma har fått flyttat hem.
Trots att hon var en trevlig ponny så klickade vi inte och det blev en stor oro i flocken.
En fin vän ringde angående kris på stallplats så idag fick hennes fina varmblod Croco flytta in.
Jaggen ser hittills så nöjd ut, och Gymir har börjat leka lite med honom över stängslet.
Nu håller vi tummar och tår att dessa karlar blir en perfect match!

Hahahah på första bilden visar Jaggen höjden av lathet! När man måste hänga på lillebror för att hälsa är det nog dags att rycka upp sig....bokstavligen!

 
Flera gånger i veckan är jag nu och jobbar med min kanske framtida stjärna på gården.
Han stänger liksom in sig i sin egen hjärna, det är som att han tror att han är den eeeensammaste hästen i hela världen. Man kan se i blicken att han inte är här och att han knappt vet att jag existerar med honom.
Vi skrittar mycket (eller försöker att skritta), det ser ut som att tanken som snurrar i hans huvud på repeat är "åh herregud vad ska jag göra, åh herregud vad ska jag göra!". Jag får berömma honom varje gång han tar minsta lugna steg, han lyssnar fint till "braaaa" och smek på halsen men det ultimata sättet att berömma honom är att stanna och låta honom smälta situationen. På slutet av passet brukar han kunda gå relativt lugnt, gäspa och vara riktigt nöjd. Man kan se i slutet av passet att blicken förändrats, blicken, hjärnan och hela tanken är liksom HÄR och med. Nästan som att han tänker "Men hej! är du här, vad trevligt!".
Så ser nästan alla pass ut.

Jag gick en promenad med honom en dag, tänkte att det kanske var ett trevligt sätt att umgås...jo jävlar. Han var ju alltså ute på promenad "ensam och övergiven" i hans ögon. Han var mer vild än tam och hann stegra åtta gånger. Släppte honom på banan när vi kom hem, sju varv galopp i båda varven (alltså utan att jag ens sagt till) och efter detta stannade han, ändrade blicken och liksom sa "Hej! är du här?!" och så var han alltså förvandlad igen.

Igår släppte jag honom på banan och lät honom göra precis som han ville, i vanlig ordning så sprang han, springa är liksom hans sätt att hålla tanken lugn.
Efter en stund började jag ställa mig i vägen, han fick välja om han ville stanna eller springa förbi. Första gången sprang han förbi, andra gången stannade han och blev närvarande. Han kom fram och stod hos mig en stund, sprang sedan iväg när han gick in i sig själv igen. Jag gjorde om samma sak igen men utan krav på vad han skulle göra.
Han stannade nu direkt, kom till mig och höll sig sedan intill mig hela tiden "Vad skönt att slippa vara ensam". Efter en stund med promenad och mys på ridbanan fick han gå tillbaka till hagen.

Om tjugo gånger till kanske han inte längre känner sig så ensam i min närhet ♥
Han lär mig en djupare närvaro, ett mer stillsamt lugn, att se varje dag som en ny dag.
Gymir

Ååååh min underbara kompis som går från klarhet till klarhet.
Igår red vi ut med grannen och deras två hästar, det var längesedan sist och den gången var han mer vild än tam om än snäll. Igår gick han sist i ledet som ett ljus men gick snällt och placerade sig först när jag bad honom. Han travade lugnt och fint och blev endast lite vild när vi skulle galoppera men även detta gick över fort.
Jag har aldrig behövt bli arg på honom ALDRIG, jag har bara låtit honom utvecklas i sin takt och inte lagt någon vikt vid skutt och rodeohopp, rädslor och annat som uppkommit utan bara berömt som tusan (ofta genom smek, ord och att hoppa av) när han varit duktig.
Igår kändes han som en vuxen häst! Nu börjar han dessutom bli redo för en mjuk och lugn töltsättning hur nu den kommer gå med tanke på hans enormt starka trav. Jag har aldrig sett honom ta ett enda töltsteg ens när han tappat balansen i hagen så den är verkligen helt främmande för honom.

Jaggen

Jag river mitt hår...
Så länge har det gått från ett problem till ett annat, ibland får jag nästan känslan av att han säger att vår resa är färdig men dessa detaljer blundar jag för. Hur vet man att en resa är färdig, hur berättar hästen det? I min tanke är resan inte färdig förrän Jaggen är gammal eller sjuk, HAN ÄR JU FAN INTE ENS FYLLDA TIO ÄN!
Men djur räknar ju inte sitt liv i tid så som vi gör.
Jaha så vad är det nu kanske ni tänker? 
För det första, hans blick ser sällan levande ut nu, han ser så....färdig(?) ut och har så gjort under ganska många månader. Jag försöker hela tiden hitta problemet i mig som gör att han känner så och tro mig, jag har nog hunnit rannsaka varje känsla i min kropp och ältar detta dagligen i stallet. Jag älskar ju att rida och jobba med honom om än bara lugnare turer just nu när jag bråkar med fegheten.
Anledning två, jag red honom på ridplanen i förrgår, från att börja hitta balansen och bära sig trevligt till att upplevas vara tillbaka på ruta ett om inte värre... mina tankar -Har han ont? -Minns han smärtan han fick när musklen i ryggen var för kort och det gjorde ont att vinkla bak bäckenet? -För att det var längesedan vi tränade på banan?
Och anledning tre, han står mycket under sig med både fram och bakben (lite som om benen skulle likna ett V), detta är något han gjort från dag ett men jag tycker detta blivit tydligare. Han ser finare ut efter ridpassen men det går tillbaka efter några timmar i hagen.
Detta brukar kunna tyda på problem i bakknän eller magproblem. Han är kollad tre gånger i sina bakknän, dessa är det tydligen inga fel på, då återstår ju magproblem (ex. magkatarr, magsår, försurning). Magproblem känns ju ganska logiskt eftersom faktiskt 80% av alla hästar har detta enligt en vetenskaplig studie (har dock inte källan nu).
För att kolla detta ska jag nu skicka ett manprov till en man vid namn Morgan Strålman som jag hört mycket gott om!
Så mitt Jagg-mission går vidare. Bli frisk och glad nu älskade älskade häst.