Jag vet ju vilken låt jag ska rida till!
Utan att veta om det är det precis det här våra hästar försöker göra, få oss att leva.
Vi lever men stannar sällan upp och SER livet.
Livet i ett träd, livet i en vind, livet i ett andetag, livet i oss och livet i dem.
De vill få oss att öppna ögonen för vårt innersta och finna det fina i enkelheten.
Vi stressar, springer och blundar.
Vakna.

 
Emellan packningen och bärandet har jag ju självklart en som lyser upp.
..vem om inte Jaggen..
Idag blev det en tur med Agneta och Tamborito (Tabben).
Min stjärna är helt fantastisk, jag blir så imponerad över honom hela tiden!! Vilken kapacitet han bär på :)
Han känner direkt när jag spänner rumpan lite och tar då automatiskt sin vikt mot bakbenen och börjar bära (även om vi fortfarande bara gör det några få steg).
När kroppen hamnar där den ska och han bär känner man hur hans kropp, hals och nacke omedelbart får en naturligt fin form och man kan känna hur hela han jobbar.
Jag ska inte träna honom mycket på bana till en början för att inte trötta ut honom utan jag ska smyga in små träningstillfällen varje gång vi är ute i skogen och trallar på.
Jaggen får lättare och lättare för galoppen men tar bara vänster galopp, inte för att jag kräver så mycket mer än.
Han gör mig så lycklig och varm i hela kroppen!


 
 
 


Inga sura miner när man har den här vackra varelsen i närheten!
Som så många sagt "den som inte tror att man kan köpa lycka för pengar har aldrig köpt en häst".
Behöver inte ens skriva mer än så.