Brian och Horus
Två fantastiska varmblod.

Brian påminner om Schatz, man kan känna sig helt trygg på hans rygg och inget går upp emot att få bäras fram genom skogen av honom. Han är verkligen one of a kind och det finns ingen tvivel om saken att jag vill ha honom i mitt liv.

Horus står som sällskap till Brian.
Horus är den som kommer först fram i hagen och försöker trycka ner sitt huvud i grimman för att få följa med.
Eftersom ingen ägnar sig åt den lilla mannen valde jag att ta mig an honom också, snälla lilla Horus.
Horus blev skrämd när han var yngre och har sedan dess knappt blivit riden.
Han är så otroligt rädd men gör ändå allt för att våga lita på mig, kära pojken.
Han har fått börja följa med som handhäst när jag rider för att jag ska få se hur han reagerar på saker och så han ska få börja bygga muskler.
Den lilla vännen har börjat lägga huvudet i min famn och står där tills han nästan somnar.

Eftersom det bara kommer bli jag som rider honom så ska han nog bytas ut mot ett mer passande sällskap som går att använda för ägaren till Brian också vilket jag förstår, men det skär så otroligt i hjärtat att han kommer hamna ensam i en hage och bara se en annan hingst en bit bort. Ingen uppmärksamhet kommer den lilla få :(

Om det verkligen funkar mellan oss så vet jag en som kommer överväga att rädda det lilla pyret.
Brian
Jag har en helt magisk mamma.
När jag tänker tillbaka på mig själv som barn och hur mycket hon gjort för mig blir jag alldeles rörd.
Min mamma är helt underbar.
Hon är en av mina absolut bästa vänner och det är någonting som aldrig kommer förändras.
Det är alltid min mamma jag vill ringa först för att få berätta allt för.
Jag känner mig ofta otillräcklig och hjälplös när det kommer till mamma. Jag vill så himla gärna kunna göra mer för henne, hon förtjänar det bästa livet en människa kan få!
Bara tanken på att en gång tappa henne ger mig en stor klump i magen, hur ska jag klara mig utan min mamma?

"Jag kanske inte lever så länge"
Den meningen ekar i mitt huvud.
Jag vill behålla henne så länge jag lever. Varje läkarbesök gör mig galen, jag är så rädd för att få ett dåligt besked, att hon en vacker dag ska komma med dåliga nyheter....fy....sånt här ska man inte tänka på...
Dags för mig att sova känner jag.



Ingen behöver förstå, men jag saknar min vän så det gör ont i hjärtat.
Jag älskade min Tuffing trots hans små egenheter, det var de små egenheterna som gjorde min hund fulländad. Hur skulle jag annars uppskatta allt det bra om han inte hade några mindre fantastiska sidor?

Min vän som var med på allt jag gjorde och som fick ut mig på roliga små äventyr varje dag.
Låter inte så fantastiskt att vara tvungen att kliva upp på morgonen och behöva ta ut sin hund i trettio graders kyla, men det var värt varenda kalla sekund.

Jag är inte riktigt hel utan mina djur.
Vissa tror att jag pratar om vilka djur som helst, det är inte riktigt så det fungerar.
Jag väljer mina djur varsamt. Det ska kännas rätt i hjärtat.
Det ska kännas lika rätt som det känns med min kära pojkvän, ett val jag aldrig i mitt liv kommer ångra.

Ibland skulle jag behöva en kram av någon som inte känner mig överhuvudtaget men som bara känner på sig att det skulle vara en fin tanke.
Jag är nog så upptagen med att försöka vara stark att jag ibland glömmer bort att styrka inte handlar om att alltid stå. Styrka handlar om att klara av att klättra upp igen.

Ett år utan min bäbis har så många gånger varit smärtsamt, men jag skulle nog aldrig erkänna det för andra än mig själv.