Det är viljan i oss människor som styr det mesta.
Har vi ingen vilja kommer vi heller inte att nå våra mål.
För att nå våra mål behöver vi även hitta någon form av motivation, utan motivation kommer vi heller inte få viljan, är det inte så?
Vilja och motivation går hand i hand.

Jag skulle vilja börja träna och bli riktigt fit igen.
Motivationen finns inte där.
Jag ser ingen anledning som gör att det är tillräckligt viktigt för mig att ta en springtur.

Att motionera för motionens skull är nog det tråkigaste jag vet helt ärligt...efter att diska.
Det känns som slöseri med tid att gå på gymmet. Det är en underbar timme då jag kan göra så mycket andra saker jag faktiskt har viljan att göra.
När jag hade häst så motionerade jag hela tiden, bar hö, red, ryktade, promenerade, fixade hagar, mockade bajs och annat. Skillnaden var att jag inte räknade det som MIN motion utan jag räknade det som hästens trots att även jag kunde vara helsvettig och andfådd efter en ordentlig tur.*
Samma sak med hunden, jag gjorde ju något bra av själva motionstiden, någonting enormt värdefullt.

Jag överöser mig själv med motivationssidor, kollar på vältränade människor och läser om allt möjligt nyttigt. Det funkar! jag är motiverad....ungefär en halvtimme..

Jag är ruskigt positiv och glad nästan hela tiden men när det kommer till träning är positiviteten lååångt borta, dags att ändra på :)


Källa: google
För de som inte läste hela inlägget jag skrev om att jag var kär :)
Jag skrev att jag hade en annorlunda kärlek.
Jag är kär i LIVET, det är bland det underbaraste jag vet!

Jag tar till vara på all glädje och kan hitta så mycket detaljer i vardagen att vara glad över.
Livet är sjukt fantastiskt bara man vårdar det på rätt sätt.





Jag har inte varit ett dugg intresserad av förhållanden det senaste året.
Ifall jag velat haft en kram eller kärlek har jag en massa underbara vänner.
Egentligen är jag itne speciellt intresserad av det nu heller, en kille måste vara riktigt speciell för att få mig ur mitt singeltänk. Jag gillar inte att lägga mina känslor i någon annans händer.

Men jag satt även och tänkte nyligen, jag lever nu en kort stund. Jag är ung en gång.
Ifall jag träffar någon så kanske vi endast är lyckliga i två korta år och kanske bara i två korta månader. Kanske kan lyckan man får när man är kär vara värt det?
Men det är nog inte kärleken i sig jag är rädd utan det är nog i själva verket att jag blivit sjukt kräsen.
Jag har inte direkt något uppslagsverk om hur en kille ska vara, men magkänslan säger mig så enormt mycket.

Jag har blivit tillfrågad om dejter, men tackar jämt nej.
Vet inte varför egentligen, så himla inskrivet i huvudet, nej..nej..nej.
Dags för ändring.
Jag ska bli en ja-sägare.....fast bara ibland...när magen säger ok.
Jag tänker nog inte direkt leta efter kärlek heller, för jag har fortfarande inte något jättesug på ett förhållande, men kika utbudet för spänningens skull är kanske inte är helt fel?