Det finns så hemska öden.
Någonting som skrämmer mig är när vi endast passerar de stackare som ligger på gatan.
Ingen vet vad som tagit dem dit.

Jag gör detsamma, varje dag i oslo. Går rakt förbi trots att det skär i hjärtat.
Ibland kan jag få för mig att köpa dem någonting att äta, har faktiskt gjort det.
Människor som på något sätt behöver hjälp, kanske hjälp att bli av med ett drogproblem, kanske med mat eller ett boende. Men av ren rädsla går vi förbi.

Att lämna någonting ger alltid en viss ångest.
Att lämna boet.
Lämna någonting kärt.
Lämna en trygghet.
Lämna någonting man älskar.
Lämna ett mönster.

Lämna övik ger en sådan ångest.
Jag älskar allting här, men jag minns också att jag hade lite ångest när jag skulle åka tillbaka hit och alltså lämna oslo.
Så vad jag än lämnar är det någonting som blivit en ny trygghet, ett nytt hem, någonting kärt.

Många i min närhet verkar just nu lite nere. Det verkar vara en sån period.
Många verkar känna sig ensamma och verkar inte riktigt veta vad de vill med sitt liv.
Jag är en av dem.
Jag vet i slutet vad jag vill men jag vill innan jag slår mig ner hinna uppleva.

Jag tror att julen framkallar sådana känslor.
Man kanske börjar söka sig en ny familj, inte har någon att dela den med.
När det närmar sig ett nytt år börjar folk även känna av att de blir äldre.
Man tittar tillbaka.

Jag vet att jag kommer få uppleva massor och ovissheten gör ju ändå livet spännande.
Men är inte ovissheten som med andra överraskningar, att man håller på att klösa sönder någonting innan man fått reda på vad den innehåller?