När jag köpte Calle var det med vetskap om att han var otroligt sliten. Han var inte ren på något ben. Jag ville bara sluta en cirkel och sedan fick han stanna tills jag såg att han inte orkade mer.
Jag hann rida honom ett fåtal ggr innan han fick sin förkylning som lett till bronkit.
Han har sedan förkylningen varit Marcus häst, enbart ridits av honom. Jag såg att något inte stämde, varken i hagen eller under ridning. Provred honom för första gången på banan och upptäckte att något definitivt inte är bra med hans kropp. Han visar smärta genom att gå in i sig själv och stänga av totalt, kan tolkas som ovilja men det var en tydlig smärta (en smärta han förmodligen redan kände när jag ägde honom för 9 år sedan men som jag då var oförmögen att lyssna till)!
Efter många om och men inser jag att det här köper var nödvändigt för själen. Jag har fått sluta en cirkel och återigen bli bevisad att en häst inte gör något av ondo. Känns trist att ta ett beslut om att ta bort honom nu när Marcus fallit så för honom, men det är inte okej att spara honom för sambons egen njutning. Om några veckor somnar gamla Calle ❤ jag är övertygad om att det är rätt.

Falki fick åka hem till sin ägare idag, han har varit en bra bootcamp-kamrat till Gymir men kommer tyvärr inte stanna på gården.

Gymir har tagit ett steg i rätt riktning, om än ett ministeg ❤

Hermann har börjat följa som handhäst och stod idag lös på gången medan jag raspade hans hovar. Ska tömköra honom några gånger och sedan ställa av honom tills nästa år (han är ju trots allt bara 1).

Börjat spana på en häst (läs ponny) att utvecklas med, så jag kan gå igenom alla kurser till att bli färdig logisk beridare ☺  jag vill ha en ponny av anledning att denne ska passa mina korta ben och matmässigt i kombination med mina knubbisar.
Det här blir en intressant ny resa!
Mr.Bootcamp, Falki är roligare läsning just nu.
Han har gått från att vilja skritta spänd, låst och med raketfart till att nu skritta med bjudning utan att bli det minsta spänd. Vi kan dessutom göra halt i skogen och stå stilla i ca 20 sekunder (något som var en omöjlighet tidigare).
I markarbetet i början kunde han knappt stanna när man bad honom, då la han all vikt fram och ökade hastigheten i tron om att han annars skulle ramla! Nu kan jag be honom gå ett steg i taget ifall jag vill och han har en helt annat trygghet i sin kropp.
På banan blir han fortfarande stressad, vi har inte tränat så mycket där än. Tänkte börja göra övningar på banan för hand så han får bygga upp positiva minnen och sedan gå vidare uppsuttet.

Jag är dock lite lur på Falkis ödem... ibland upplever jag att han liksom kryper in i sig själv när man ska borsta och fixa honom, som om det vore en ömhet? Men vi tar stegen långsamt och ser ifall det blir bättre med viktnedgång. Han har blivit lite bättre redan och kan nu efter turer nästan stoppa in huvudet i famnen på mig för att jag ska smeka och klia honom, förr var han inte alls så nöjd med klappar vid huvud och hals.

Kära fina Falki, du är mannen som håller min hästglädje uppe nu!

 
Jag har ju länge haft problem med Gymir...som alla som följt mig länge vet.
Gymir har ju haft NOLL framåtbjudning och väldigt snubblig. Jag fick en stark känsla av att något var fel i slutet av förra sommaren så vi åkte då till veterinären. Gymir blev röntgad och undersökt men veterinären sa att han var frisk. Veterinären sa att det skulle bli bra ifall han bantades (han var väldigt fet vilket jag var väl medveten om) och fick gå mycket i terräng, gå över bommar och klättra. Sagt och gjort, vi fortsatte att kämpa med detta hela vintern.

Nu sedan han gått ner i vikt blev bjudningen aaaaaningen bättre, vi tog oss ju i allafall saaaaakta framåt. Efter en stund slutade snubblandet men han började istället knacka hov (att bakhoven tar i framhoven så skorna knackar när de möts). Jag visade min instruktör en film på honom nu och hon såg direkt att detta var problemet till hans framåtbjudningsproblem. Förr hade han så nära mellan fram och bakhovar att han klev sig själv och då snubblade, nu hade han liksom lärt sig att rycka bort framhovarna i sista sekund men knackade då istället.

Vart vill jag då komma?
Jo, Gymir mår så hemskt dåligt av det här..varje gång det knackar ser jag förtvivlan och uppgivenhet i hans ögon, men snälla Gymir säger inte till, gör ingenting...han bara fortsätter snällt framåt men bromsar för att slippa obehaget. Min busiga och glada Gymir är liksom borta, han är så paralyserad av rädslan att kliva på sig själv att det gör ont i hjärtat att se honom..

Vi står i ett moment 22
Gymir kan nå dessa problem i nästa kurs, rakriktningskursen (yeeeiiijjj)...problemet är bara att för att hantera den kursen måste han klara bogkursen (enkelt, bara att fixa det!...)
Problemet med detta är att han inte klarar bogkursen för att han blir så rädd för sina bakhovar att han liksom sänker manken, och drar in halsen mellan bogbladen istället för att söka fram halsen och pannan och genom det höja manken, vilket är ett av målen i bogkursen..

Älskade snälla Gymir, jag vill att du ska vara glad..jag känner en enorm förtvivlan..